Spelas på Bredgatan 3, Lund

Elektra spelas utan paus och är drygt 85min lång.

Boka/köpa biljett:
bokning@manteatern.se | 046 - 18 98 99
www.kulturcentralen.nu | 040- 10 30 20
Biljettbyrån i Lund | 046- 13 14 15
Pris: 180 kr | Upp till 26 år & studenter 90 kr | Pensionär 120 kr
Grupprabatt 10% vid minst 10 personer

Recensioner:
Sydsvenskan
Skånskan
Nummer.se

Föreläsningar

Elektra och hennes bror Orestes tillsammans med kören

Foto: Peter Westrup

Elektra spelas av Hanna Sjögren

Foto: Peter Westrup

Aigistos, Elektras mors älskare spelas av Jan Vesala

Foto: Peter Westrup

Krysotemis, Elektras syster spelas av Ellen Siöö

Foto: Peter Westrup

Elektras mor Klytaimnestra spelas av Lillemor Hjelm

Foto: Peter Westrup

Foto: Peter Westrup

Tjänaren spelas av Mats Granath

Foto: Peter Westrup

Kören, Viktoria Flodström och Ellinor Edström - Schüller

Foto: Peter Westrup

Orestes spelas av John Lalér

Foto: Peter Westrup

Sofokles Elektra
av professor Karin Blomqvist

Karin Blomqvist är professor i grekiska på Språk- och litteraturcentrum Lunds Universitet. Är du intresserad av den grekiska litteraturen och språket kan du kontakta SOL-centrum - www.sol.lu.se

Tragedin om Elektra tar sin början många år innan dramat utspelas. Kung Agamemnon, Elektras far, förbereder som bäst att dra ut i fält mot Troja när han skjuter en av gudinnan Artemis’ heliga hjortar. Eftersom han är den han är, arrogant och högmodig, tillfogar han muntliga oförskämdheter riktade mot gudinnan. Rasande hindrar Artemis då kungens skepp från att lätta ankar och låter honom inte ge sig iväg förrän han har offrat en av sina egna döttrar, Ifigenia. Genom svek lurar så Agamemnon sin maka Klytaimnestra att skicka iväg dottern till offeraltaret. Flickan offras, skeppen får vind i seglen, och kungen kan ge sig iväg på sitt krigståg.

Men hemma ruvar Klytaimnestra på hämnd mot sin make. Tillsammans med sin älskare Aigisthos tar hon i praktiken makten över landet. När Agamemnon efter tio långa år återvänder som segrare blir mottagandet inte vad han har tänkt sig, för han mördas av sin hustru och hennes älskare.

Detta får i sin tur dottern Elektra att ruva på hämnd. Hennes syster Chrysothemis accepterar mordet och de nya härskarna, men Elektra gör det inte. Hon smugglar ut brodern Orestes ur landet för att inte också han skall dräpas av modern. Eftersom hon trotsar de nya härskarna blir hon mycket illa behandlad. Det är här som dramat börjar.

Ate
Vid första anblicken verkar Sofokles’ Elektra inte vara något särskilt uppbyggligt drama. Vad finns här annat än en alldeles förfärlig berättelse om hat och förakt, om övermod och arrogans, om hämnd som går överstyr och slår tillbaka med full kraft? Här saknas ju varje uns av avklarnad försoning. Var är den katharsis, den själsliga rening, som Aristoteles kräver av en äkta tragedi? Den totala katastrofen skall trots allt lämna publiken med en känsla av att ordningen är återställd.

Ett centralt begrepp i många grekiska tragedier är ate, ett grekiskt ord som verkar ha grundbetydelsen ”förblindelse”, en människas brist på insikt i arten av sina handlingar och deras konsekvenser. Men begreppet innefattar också själva den brottsliga handlingen, den skuld som förövaren ådrar sig, och den förintande hämnd som blir gärningens oundvikliga konsekvens; ett hedersmord leder till ett annat, och den som tar hämnd får räkna med att själv drabbas av hämnden. Ate blev också personifierad och sågs som en fördärvets och hämndens gudinna. I Homeros’ epos Iliaden skildras Ate som en gudinna med förmågan att snabbt gå på människornas huvuden. I den grekiska tragedin blir hon snarast en förklaringsprincip för olyckor som drabbar både brottslingar och helt oskyldiga personer.

Ate är Agamemnons följeslagare sedan unga år, och orsaken är hans hybris, hans förblindande övermod, som får honom att varken frukta gudars eller människors vrede. Det är av övermod som han skjuter en av gudinnan Artemis’ heliga hjortar. Brottet lägger skuldbördan på honom, och han måste offra ett av sina egna barn för att blidka gudinnan så att han kommer iväg på sitt stora krigsföretag. Men genom att sona sitt brott mot Artemis ådrar han sig hat från sin hustru.
När Klytaimnestra dödar Agamemnon utkräver hon visserligen en hämnd som kan tyckas förståelig, men hon stannar inte där utan mördar också hans krigsfånge Kassandra. Nu är det därför Klytaimnestras tur att få Ates tunga skuldbörda på sig. Drabbad av förblindelse driver hon sitt förtryck av familjen ännu längre. Särskilt Elektra lider under sin moders och hennes älskares förtryck. Till skillnad från sin syster Chrysothemis vägrar hon nämligen att foga sig under moderns vilja och blir därför mycket illa behandlad. Hon har också fått veta att hon riskerar att dödas på ett barbariskt sätt.

När Orestes kommer hem blir det han som får utkräva hämnden; det är för hans hand som först modern och sedan hennes älskare dräps. Moderns ångestskri när hon mördas visar att Ate har hunnit ifatt henne och att hennes hybris har fått sitt straff. Dramat slutar med att Aigisthos tvingas in i palatset för att dödas.

Tar det slut här? Kommer äntligen syskonen Elektra och Orestes att få frid och försoning, eller kommer de i sin tur att förföljas av hämndlystna ättlingar som utkräver blodshämnd för hederns skull? Blir det fler hedersmord? Hur Sofokles ser på saken vet vi inte. Hans drama slutar i en skärande disharmoni, även om kören får sjunga i slutet att hämnd har uppnåtts. Däremot känner vi till ett tänkbart slut på dramat från annat håll, nämligen tragediförfattaren Aischylos’ verk Eumeniderna. Där leder mordet till att Orestes så småningom frikänns i Athens morddomstol; Aischylos låter alltså statens rättskipning övertrumfa klanhämnden. Aischylos’ drama hade uppförts flera årtionden före Sofokles’ Elektra. Tänkte sig Sofokles ändå att den athenska publiken upplevde hans drama med den äldre versionen i tankarna? Eller är det med avsikt som han lämnar sin publik med ångestskriken ekande i huvudet? Hur det än är med den saken, så talar han ändå till oss och vår tid. Ett brott som sonas med ett annat brott blir inte sonat; blod kan inte tvättas bort med en annan människas blod. Hämnd leder inte till triumf och seger utan bara till ytterligare våld. Det står alltid någon annan i kulisserna som väntar på att få ta hämnd i sin tur.

Elektragestalten
Berättelsen om Elektra finns i tre attiska tragedier, Aischylos’ Gravoffret, Sofokles’ Elektra och Euripides’ Elektra. Hennes bror Orestes förekommer dessutom i fler sammanhang.

I modern litteratur har Elektra behandlats bland annat av Jean-Paul Sartre i Flugorna och av Eugene O’Neill i Klaga månde Elektra.